2018 åkte jag till Japan och sen var det kört. 20 år tidigare hade Anders Fredholm berättat om de mytomspunna orientaliska glasyrerna men det var först här, någonstans mellan Tokoname och Seto, som poletten trillade ända ner. Och alla de där märkliga skålarna som lärarna på de olika skolorna uppmuntrade mig att studera, helt plötsligt förstod jag grejen. Det fanns ett syfte med dess former och proportioner.

 

Sedan dess har jag grottat ner mig i klassiska former och orientaliska glasyrer och försökt att dra ner på antalet råämnen. Gasugnen gick från att vara en otämjd drake till en trogen vän.

 

Min kompis Gunilla hade redan gjort allt det här. Hon var i Japan på 70-talet, i flera år faktiskt, och var en erfaren och kompetent keramiker. Ett inspirerande bollplank, en frisk fläkt och en god vän med massor av projekt i sin pipeline. I oktober dog hon. Plötsligt. Knall och fall. Min tillvaro tappade färg.

 

2021 hade jag en utställning hos Konsthantverkarna Örebro där jag visade 30 japanska teskålar. Alla hade sin egen personlighet och egna uttryck. Jag ser att du har haft riktigt roligt sa Gunilla när hon såg utställningen. Och så var det ju. Omväxling förnöjer och mitt skapande måste vara roligt. Det har jag gemensamt med generation Y, de luststyrda 90-talisterna, för jag har alltid varit lite av en late bloomer.

 

Jag fick hennes lager av råvaror och glasyrer. Där stod jag i ett hav av dammiga påsar och halvfulla hinkar med min sorg och skulle planera utställning i Arvika.

 

Det fanns bara ett sätt att hantera detta på; att använda Gunillas råvaror och ha riktigt roligt. Så växte Memento fram, en utställning till Gunilla Dovstens minne.