Resiliens handlar om långsiktighet, styrkan att hantera förändringar och förmågan att kunna återhämta sig.

 

För en skog kan det innebära att klara av en storm. För ett samhälle värderar det förmågan att hantera och återhämta sig efter en naturkatastrof eller politiska oroligheter. För en människa handlar det om psykisk stabilitet.

 

Att investera i resiliens kan därför ses som en försäkring. Vi ökar våra chanser att klara av kriser och detta kommer att ha allt mer betydelse med tanke på framtida osäkerhet och den ökade sårbarhet som bland annat människan har orsakat.

 

Att öka vår kunskap om hur vi kan stärka resiliensen blir allt viktigare.

 

Termen är ofta kopplad till ekosystem och biologisk mångfald och där kommer mitt intresse för hållbarhets‐ och rättvisefrågor in i processen. Under de senaste åren har jag integrerat dessa intressen i min keramiska praktik. Val av material och tekniker görs med hänsyn till jordens resurser och en hållbar utveckling vilket begränsar och skapar nya förutsättningar. 

 

Samspelet mellan människa och natur är dynamiskt och komplext. Mina material kommer ur jorden och ska kunna återgå till jorden utan att äventyra kommande generationers behov.

 

Just nu experimenterar jag mycket med aska och lokala råvaror i mina glasyrer. Att jobba med så få och regionala material som möjligt känns inte bara angeläget för framtiden utan det leder mig samtidigt bakåt i tiden, till gamla recept och metoder.

 

Det finns en stolthet i att förvalta ett konsthantverksarv i objekt skapade för en nutida kontext. Att jobba med glasyrrecept som konstruerades för 900 år sedan är definitionen av långsiktighet och en resilient investering.