Vi bara gjorde det. Det där som kändes så avlägset och motbjudande. Under den relativt fina gångna helgen tog vi tag i trädgården och omvandlade den från ett negligerat område till ett vinterbonat dito.
Minusgraderna och snön började kännas kusligt nära och i kalendern fanns det ingen helg som skulle vara lika lämplig som denna och då var det Point Of No Return. Förutom att tömma och städa växthuset, ett av de större projekten, så skulle fågelbaden ställas undan, pelargonerna kastas och de sista utemöblerna ställas in.
Eftersom det har pågått ett takbyte sedan snart ett halvår tillbaka så såg dessutom tomten ut som en byggarbetsplats. Sopor, högar av takpannor och bråte. Även detta fick vi undan. Rycket förde också med sig att ett framskjutet lampprojekt återuppstod och nästan färdigställdes.
Det är inte bara minusgrader och snö som hägrar utan även diverse dead lines. 2015 håller på att packa ihop och tacka för sig och det är en dead line i sig. Jag vill inte dra med mig några långbänkar och negativa energier to The Other Side. Nä, då ska vissa saker vara avslutade. Dessutom infaller mitt årsslut i Getingedalen lite tidigare än 31 december då jag reser bort i slutet av året. Och för min del, med mitt jobb, så är det som mest hektiskt vid den här årstiden. Julmarknaderna och julklapparna. I Say No More.
Nåväl, det är riktigt tillfredsställande när en sådan helg är över. Gården är redo för vinter, kroppen har fått en rejäl omgång rörelse, lungorna har tagit flera tusen friska andetag och relationen har boostats med positiva vibrationer. Det där med att göra saker tillsammans. Underskattat.
Skörd ingick också i paketet. Skörd av det sista.
I växthuset satt chilifrukterna kvar. Dessa omhändertogs och ges nu möjlighet att eftermogna i köket. Detta har jag god erfarenhet av.
Den mest lyckade av årets chilis är ‘Black Jalapeno’. Den är verkligen svart, inte lila eller vinröd. Däremot så är den snyggare än god. Lite bitter och alldeles för svag enligt chilimonstret.
Ur trädgårdslandet drog jag upp rödbetor. Blasten bröts och de längsta rötterna knipsades av och sedan sköljdes betorna. Då jag saknar den ultimata vinterförvaringen så har jag nödlöst detta genom extra kylskåp i källaren. Rena och torra betor i papperspåse och sedan i plastpåse håller faktiskt ett helt år. Jag har betor kvar sedan förra hösten som håller måttet.
Nysköljda rödbetor. Jag tömde tre olika påsar med frö, därav de olika formerna och färgerna.
Årets skörd blev dock onödigt stor. Note to self: Endast en rad med rödbetsfrö 2016. Inte för att de inte går att lagra men jag lagar rödbetsrätter allt för sällan. Det får bli ändring på det. Minst ett storkok av Borsjtj (underskattad och frysbar soppa) och ugnsbakade betor lite oftare.
Sen är ju faktiskt färska, kokta rödbetor med smör och salt en delikatess. Och rödbetscarpaccio får den mest inbitne köttätaren att höja på ögonbrynen. Mer rödbetor i vinter!
Från örtagården räddade jag rosmarinen. Rosmarin är en ört som inte överlever vintern i Getingedalen. Jag får köpa en ny planta och sätta ut varje vår men det är det värt. Den blir minst dubbel så stor på en säsong, är lätt att hitta i ekologisk variant och smakar väldigt bra till rostad potatis.
Kvistar av rosmarin på tork i rumstemperatur.
Vissa örter ska frysas och andra torkas. Rosmarin funkar förträffligt att torka. De behåller väldigt mycket arom även i torrt tillstånd. Kvistarna får torka på handduk i rumstemperatur, det tar 1-2 veckor, sedan repar jag ner bladen i en burk. That’s it.
Håll ställningarna, snart blir det ljusare.