Det var ganska många veckor sedan jag skrev. Det kom en utställning emellan. En riktigt bra utställning faktiskt. Det var värt att lägga allt annat åt sidan för mottagandet blev överväldigande.
Och när vernissagen var överstökad så kom det några andra saker; ved, bygge av ugnsskjul och... HÖNS!
Familjen har utökats med fem individer och jag blev hönsmamma så fort jag hade swishat betalningen. Inte bara bokstavligen utan ända in i djupaste själen.
Varför har jag väntat med detta så länge?
Emma, Frigga, Gudrun, Lucy och Roffe upptar en stor del av min vakna tid. Om jag inte är hos dem så tänker jag på dem. Och ägg får jag. Det här var ett stort kliv närmare självförsörjning och en viktig del i min omställningsprocess. Men också en oväntat positiv grej för mig personligen.
Visst, jag har hund sedan tidigare, en otrolig guldkant på tillvaron, men det fanns tydligen plats för fler pälsklingar. Det roliga är att Allan, hunden alltså, verkar dela intresset för hönsen. Han vaktar dem så fort han får chansen. Om vi inte kallade in honom på kvällen skulle han nog sitta utanför hönshuset hela natten.
Men hur klimatsmart är ägg egentligen? Jag är vegetarian men har alltid ätit mejeriprodukter och ägg. Om man tittar ur ett koldioxidutsläppsperspektiv så är ägg den överlägset bästa animaliska livsmedlet. Det är betydligt bättre än hårdost till exempel. Jag har dragit ner min konsumtion av mejeriprodukter, jag byter ut dem allt oftare mot växtbaserade alternativ, och ägg är ett bättre pålägg än ost.
Det största problemet med ägg är fodret. Om jag väljer ett sojafritt, ekologiskt och svensktillverkat foder till mina höns så blir äggen ett ännu bättre alternativ. Den som inte har egna höns kan göra samma val. Köp svenska och ekologiska ägg helt enkelt. Gärna lokalt. Källa: Livsmedelsverket.
Att ha hund är inte heller särskilt klimatsmart men det har andra värden och där måste jag hitta en balans. Det finns många andra områden i mitt liv som kompenserar hunden, hönsen och äggätandet.
Jag vill ta ansvar. Jag vet att västvärlden måste ställa om, det finns tydlig forskning som menar att vi står inför ett planetärt nödläge. Läs gärna denna artikel från SVT i somras.
Mänskligheten står inför ett kollektivt självmord men kan i stället välja kollektiv handling.
Över till skörden. Det gick ovanligt bra i år, jag fick fint resultat på det mesta. Det brukar alltid vara något som trilskas och tjurar men 2022 var ett riktigt bra odlingsår. Jag kom igång en månad senare med allt men det fick inte särskilt stora konsekvenser.
Mitt experiment med att så tio sockerärter var tionde dag för att få skörd hela sommaren gick så där. Efter femte sådden räknade jag ut att sista ärtan skulle sås väldigt sent med nuvarande takt så jag ökade till en gång i veckan. Men inte ens det var tillräckligt tätt. Den 8 augusti sådde jag mina sista tio sockerärter och dessa fick jag aldrig någon skörd på.
Trots detta var det smart att så i omgångar men nästa år sätter jag ärterna var femte till sjunde dag. Då hinner jag nog få skörd även på de sist sådda.
Ett annat experiment var att så mina egenodlade morotsfröer (vintermoroten Rothild). Det gick över förväntan. Det går alltså alldeles utmärkt att ta egna morotsfröer om man har odlat fram dem på rätt sätt. Här beskriver jag hur jag gjorde i höstas. Och här följer fortsättningen från i våras.
Ett tredje experiment (alltså definitionen av experiment i min lokala lilla bubbla är typ "saker jag inte har provat förut") var att kapa potatisblasten när den började se trist ut. Alltså inte trist som i vissen utan trist som i risk för potatisbladmögel. En sådan blast kan nämligen orsaka brunröta i potatisarna men inte om den tas bort.
Man avbryter visserligen potatisens tillväxt när detta görs men om man har kontrollerat knölarna och de har uppnått tillfredställande storlek så spelar det ingen roll. Potatis lagras bra i jorden men jag ska naturligtvis ta upp dem i god tid innan frosten. Problemet är bara (nej det är så klart inget äkta problem) att potatisodlingen gick väldigt bra i år och vi har platsbrist. Nu äter vi potatis för fulla muggar för att lämna plats åt återstående skörd.
Om jag nu ändå är inne på experimenttemat så fortsätter jag så. Mina nya klätterstöd måste utvärderas. Ja. De var väldigt stabila och tillräckligt höga och breda. Äntligen kunde ärterna breda ut sig och få klättra så högt de behövde. Men nej. Det är skitdumt med ett nät som är så tätt att man bara kan skörda från ena sidan. Och ett nät som ärterna faktiskt inte riktigt kunde greppa tag i. De behövde hjälp. Nästa år ska jag göra om dessa. De stadiga ramarna ska behållas men nätet ska bort och ersättas med snören.
Det är inget experiment att odla spritärt och märgärt men det är inget jag brukar göra. I år satsade jag ganska ordentligt på denna gröda och fick rejäl mersmak. För om man odlar mycket så blir det... mycket ärter. Och jag tycker att det ska bli några liter för att vara värt odlingen. Visst, det är lite tidsödande att sprita ärter men det är samtidigt världens bästa tillfälle att lyssna på pod, ljudbok eller världsnyheterna på P1. Två saker samtidigt liksom!
Lite visset och lite mjöldagg på utsidan...
...men alldeles underbart innanför skalet.
Årets enda experiment värt namnet är lupinbönorna. Jag sådde en rad på fyra meter för att se växtsätt och avkastning och det är uppenbart att detta är en åkergröda. Jag får knappt ihop till en hummus på mina fyra meter men det var verkligen värt att prova för att stilla nyfikenheten.
I nästa inlägg, som jag hoppas kommer redan om en vecka, skriver jag mer om årets skörd. Och förmodligen blir det även lite höns.
