Jag skulle kunna skriva om hur fint morötterna kommer, att det är dags att sätta nät över palmkålen och att rädisorna växer med rekordfart men det som tar min energi just nu är ett okärt återbesök.
Förra sommaren, lagom till Tusen Trädgårdar, var våra krusbärs- och röda vinbärsbuskar alldeles kalätna. Dagarna innan jag skulle ta emot ett hundratal trädgårdsentusiaster upptäckte vi hur våra bärbuskar var invaderade av larver. Snabbätande och galet många. Om man skakade på busken, eller spolade på den med slangen, så föll de till backen och låg och krälade i gräset istället. Jag stampade bryskt omkring för att mosa så många som möjligt men insåg att de var för många för mig. Bara att kapitulera.
Bland de där besökarna som kom till Getingedalern under Tusen Trädgårdar fanns det dock kännare. Kunnigt och erfaret trädgårdsfolk som kunde berätta att kräken hette krusbärsstekellarver och det var knappt något man kunde göra för att få bukt med dem.
Hade jag tur så blev vintern bister och då skulle de dö men hade jag otur så blev den mild och larverna skulle komma tillbaka nästa sommar.
För det var nämligen så att efter att buskarna var uppätna så försvann larverna spårlöst. Jag var beredd på att de skulle invadera nästa buske eller planta men icke. De var mätta och jag hade inget mer som föll dem i smaken. Svarta vinbär gillas nämligen inte. Efter att de hade käkat upp vartenda blad på mina buskar så hade de krupit ner i marken och förpuppat sig och där kommer den bistra vintern in in bilden. När dessa inträffar så dör pupporna.
Denna vinter har uppenbarligen inte varit tillräckligt bister.
Ett annat sätt som hade kunnat mota bort larverna var att lägga en duk tätt intill busken och på marken runtomkring för att hindra dem från att krypa upp. Så snabb var jag inte.
Återigen står jag bara och ser på hur mina krusbärs- och rödavinbärsbuskar kaläts av gröna larver och hoppas att åtminstone nästa vinter blir riktigt hård och bister.
Kräk. Nu firar vi 50-åring istället. Hurra!