Det blev en härlig helg och jag gissar att alla trädgårdsnördar tillbringade den utomhus. Det gjorde iallafall vi. Vattentunnorna ställdes i ordning, möblerna snyggades till, odlingslådorna fick en översyn och utomhusmiljön en ansiktslyftning.
Vi har ställts i ordning och fixats till.
Jag mätte temperaturen i mina olika odlingslådor och det skiftade mellan 7-10 grader. Jorden verkade inte heller vara särskilt blöt vilket gav mig klartecken till de första sådderna.
Eftersom jag täckodlar så är nästan alla mina jordbäddar täckta av organiskt material.
Mestadels halm men det blir allt större inblandning av annat också. Nedklippta perenner, gamla stjälkar, bönskidor och löv. Allt detta är mycket användbart och behöver inte gå omvägen via någon kompost.
Varför gå omvägen via en kompost?
Täckmaterialet har dock en förmåga att isolera jorden på våren så det är värt att raka undan täckmaterialet så att solens värme når jordytan och den tinar snabbare.
Potatis kan sättas när jorden reder sig vilket innebär att den är tillräckligt varm och lagom fuktig. Potatis har väldigt låga krav så jag gödslar aldrig dess jord. Det finns kvar lite näring från förra årets odling och med täckmaterialet tillförs det kontinuerligt nytt.
När jorden torkat upp så mycket att den inte klibbar fast vid spaden när du gräver, säger man att den reder sig.
Min bästis. Jag önskar mig dock en storebror till denna, en bredgrep (broadfork).
Jag gräver i princip aldrig. Det gör mer skada än nytta att gräva. De som gör det egentliga jobbet åt oss i jorden är maskar och mikroorganismer och de blir väldigt störda när vi gräver. Varje litet kryp lever på en specifik nivå i jorden och när vi gräver och vänder runt så blir det rena rama tsunamin för de små stackarna.
Jag luftar min jord medelst grepning vilket inte bara skonar smådjuren utan även min egen kropp.
Jag kör ner grepen med ungefär 10 cm avstånd och vickar den fram och tillbaka.
De jordar som behöver tillskott av näring får ett lass innan grepningen. Då myllas näringen ner i samma moment som jag luftar jorden.
Jordbädden är befriad från täckmaterial (se högen på höger sida) och därefter har jag öst på en sträng av kökskompost. Denna fördelas över hela bädden och sedan myllas den ner i samband med grepningen.
Alltså kökskompost. Vilken gräddtårta. Jag har två komposttunnor och medan ettan fylls på så står tvåan och jäser. När jag tömmer tvåan så här års har den alltså stått orörd i ett år. Jag tillsätter ingen aktivator, inga maskar och jag rör aldrig runt.
När jag lyfter på locket i april så möts jag av 100% mulldoft. Till utseendet kan man i vissa fall tycka att komposten skulle behöva mer tid på sig men äggskal, avocadokärnor och majskolvar tillför struktur till jorden, mat till masken och förmultnar så småningom i bädden.
Här kan man se en hel del rester som avslöjar kosthållningen i Getingedalen men det mesta har förmultnat. Den som tittar noga kan se kolbitar i högen och det är alldeles korrekt. I botten av mina komposttunnor lägger jag ett lager kol (lokalproducerad i bygdens kolmila) som ligger och suger upp näringsrikt lakvatten. I jordbäddarna fungerar kolen som närings- och vätskereservoarer samt tillför en luftig struktur. Dessutom tar det väldigt lång tid för kolen att brytas ner så den kommer att vara kvar så länge jag odlar just här. Biokol kallas detta.
När jorden är grepad (och i vissa fall gödslad) så slätar jag till jordytan med en kratta och sedan sår jag det som ska sås.
När planteringen är klar så täcker jag bädden med organiskt material av många anledningar:
Jorden kommer att behålla fukten och jag behöver inte vattna så ofta.
Ogräset får inte en chans.
Maskar och mikroorganismer får mat och rör sig aktivt i jordbädden vilket tillför lite näring men framför allt en luftig struktur.
Slagregn slår inte sönder jordytan utan mellanlandar i täckmaterialet och rinner skonsamt ner i jorden.
Här är potatisen satt. Två olika sorter, en tidig (Maria) och en höst-/vinterknöl (Sarpo Mira) som jag ska lagra. Maria är årets potatis 2018 och jag lyckades hitta ekologiskt utsäde. Bädden är täckt med organiskt material vilket, förutom ovan nämnda orsaker, gör att jag slipper kupa.
Det är ju förstås en hel del perenna grönsaker som börjar titta upp nu. Jag vet, jag är som vanligt sist på bollen men så är läget på mina breddgrader.
Ramslök!
Spansk körvel! En liten planta som sattes förra året och växte dåligt men nu kommer den!
Rabarber så klart.
Rankspenat! Lycka! Den var ynklig och klen hela förra säsongen men den verkar onekligen ha överlevt vintern med bravur. En klättrande, perenn bladgrönsak som är godast att äta när den är ung och späd.
Jordgubbar kan definitivt klassas som en perenn men å andra sidan bör plantorna föryngras vart annat eller tredje år eftersom de slutar att ge bär. Dessa plantor är samplanterade med vitlök och än så länge ser de ut att kunna samsas.
En jordgubbsplantering som har fått en nystart. Alla gamla plantor grävdes bort, jorden luckrades och gödslades och sedan satte jag tillbaka skott från moderplantorna. Jorden är täckt med halm. Dessa plantor kommer att ge störst skörd 2019.
I växthuset ska så småningom tomater, chili och annat få bo men än så länge lever de inomhus under extraljus eller på fönsterbrädor. Nätterna är på gränsen till för kalla och jag vill förstås hinna skörda den vintersådda spenaten först!
Förkultiveringen av mindre känsliga plantor sker i växthuset. Där är det maximalt med ljus och dessutom blir de härdade från början. Det är framför allt olika kålsorter.
I nästa inlägg kan det nog bli en fördjupning i Permakulturens värld. Jag lovade det för jättelänge sedan, jag skulle bara läsa ut en bok först och det har jag gjort. Både grepningen, täckodlingen, perenna grönsaker och annat som jag pysslar med har sin härkomst i Permakulturen.
Lycka till med preppandet av era jordar!