Alright, välkommen över på andra sidan. Det här året kommer mina blogginlägg ha så osexiga rubriker som det aktuella veckonumret. Innehållsmässigt hoppas jag dock kunna leverera desto mer spänning.
2019 är inte bara systerskapsåret, det är också året då jag tänkte bredda mig på bloggen. Grönsaksodlandet är fortfarande kärnan i mitt skrivande men ni kommer även att kunna läsa om orsakerna till varför jag odlar och hur min downshiftade tillvaro ser ut. Vet inte vad jag tycker om ordet downshifting egentligen men jag använder det begreppet tills jag kommer på något bättre.
Jag backar fröaktionen som en del av systerskapsåret 2019.
2019 ska få vara en process och jag kommer att redogöra för den här. Mitt mål är att det ska ske någon slags förändring under processen. Därför känns det relevant att sätta rubrik med veckonummer. Iallafall enligt min poetiska logik.
Vad är det jag vill förändra då? Ja det kan vara lite luddigt men ett par saker går åtminstone att formulera:
Mina koldioxidutsläpp ska bli mindre.
Min bensinräkning ska bli lägre.
Antalet plastpåsar i min frys ska sjunka.
Ett mer filantropiskt leverne.
Mina prylar ska bli färre.
Den som söker plast skall finna det i min frys!
Det här kanske låter som nyårslöften men den företeelsen tar jag gärna avstånd från. Att formulera löften lägger bara ytterligare prestationsbörda på mina axlar och jag vill inte värdera min livskvalitet i antalet utförda prestationer. Jag presterar redan bra.
Att prata om strävansmål, drömmar och utveckling tycker jag känns betydligt sundare. Bra för självförtroendet att kunna utvärdera och se att man har gjort skillnad.
Jag behöver inte träna mer, jag tränar redan regelbundet och på en godkänd nivå. Jag har inget behov av att springa snabbare, bara ha en fungerande kropp med mycket ork. Jag motionerar på hemmaplan och utomhus vilket är det överlägset mest klimatsmarta sättet.
Jag behöver inte äta så mycket bättre. Jag äter det jag odlar, inget kött över huvud taget, och när jag handlar mat har jag en medvetenhet som styr mina inköp.
Jag ska söka en utbildning på temat hållbart mathantverk men jag vill inte berätta mer – än – eftersom jag tror att det kan jinxa hela skiten.
Jag har hittat en rimlig arbetsnivå som gör att jag slipper tärande toppar och dalar. Här behövs det inte heller någon förändring.
Egentligen kör jag förhållandevis lite bil och jag tittar alltid på alternativ med tåg och buss om det finns och är rimligt. Däremot så har jag en onödigt dyr och törstig bil just nu och där skulle det kunna ske en förändring.
Jag vill i högre utsträckning vara en närande individ istället för tärande. Både före mig själv och min omgivning.
Att tänka i högre grad som en filantrop, mindre på mig själv och mer på andra, känns lockande. I förhållande till de drygt 7,5 miljarder människor som lever på samma jord som jag så har jag det äckligt bra. Strävan efter att leva på ett sätt som bidrar till ökad livskvalitet för andra känns mycket tillfredställande och den känslan ska vara bekräftelse nog.
Bilden kommer härifrån: http://learningfundamentals.com.au/resources/
Behovet av att plastbanta är inte jättestort. Matrester hamnar i glasburkar (så att man ser vad man har!), inköp görs i tygpåsar och sopor får jag nästan inga. Men av någon anledning har mina frysar blivit ett riktigt plastpåsemecka. Vissa saker fryser jag i glasburk, dels för att lättare se vad de innehåller, dels för att de annars skulle smitta allt annat i frysen; men detta skulle jag kunna göra i betydligt större utsträckning.
När jag fryser in förvällda bladgrönsaker, till exempel spenat, mangold och nässlor – plastpåsar. När jag portionsförpackar alla vinbär, hallon och körsbär – plastpåsar. Kilovis med förvällda trattkantareller hamnar i – plastpåsar. Rivna morötter, riven ost och bondbönor – plastpåsar.
No good.
Mer glasburkar, fler återanvända mjölkpaket och en rulle papperstejp ska bli lösningen på detta.
Mer sånt här tack!
Men flygandet då? Alla skriver och pratar om flygandet just nu. Det här är så svåra och komplexa grejer att jag inte kommer att gå in på detaljer. För mig handlar det om att hitta en nivå som gör att jag står ut att leva med mig själv.
Japan från ovan.
Apropå nyårslöften och liknande aktiviteter runt middagsborden på nyårsafton. Varför skulle ett datum göra så stor skillnad? Tiden rullar på, det var mörkt och slaskigt ena dagen och samma sak dagen därpå. Trots att det var ett nytt år. Lite ogenomtänkta och frampressade löften om att träna mer och röka mindre bara för att det är ett nytt år i vår tideräkning. Jag är skeptisk. Dessa förändringar kanske ska komma inifrån och vara motiverade?
Fast företeelsen att utvärdera, summera, prata om framgångsfaktorer och att presentera sina visioner är nyttigt. När som helst på året. Att formulera allt detta i ord någon gång då och då är nog konstruktivt och relationsskapande. Och då är nyårsafton ett tillfälle då man träffas, sitter ner tillsammans och hinner prata. Det råkar visserligen vara i skiftet mellan två kalendrar där den ena, inklusive allt dess innehåll, ska kastas och den andra är en oskriven bok.
2019 års blogg kommer kanske att bli mer av en downshiftares dagbok med en hel del note-to-self-anteckningar för att jag själv lättare ska kunna följa processen. Fast redan i nästa inlägg kommer första avvikelsen; jag vill berätta om den klimatvidriga men underbara resan som jag gjorde i augusti och september. Framför allt ur ett odlarperspektiv.
Datjas, någonstans i Ryssland.