Idag blir det några aktuella skördebilder och ett recept men därefter blir det mest teori. Livsmedelsteori. Himla intressant teori.
Det här är en odlarblogg med fokus på grönsaker. Alltså ätbart. Alltså livsmedel. Och jag odlar inte bara grönsaker för att det är så himla roligt, det är också en form av aktivism eftersom livsmedelsindustrin och matförsörjningen på jorden är en av de större orsakerna till klimatförändringar, orättvisor och ojämställdhet.
Det är hög tid för en global omställning och ingen annan kommer att ställa om åt dig. Jag försöker göra vad jag kan, bland annat genom odlandet, och det är därför jag varvar odling med livsmedelspolitik i den här bloggen.
Men först lite praktik. Väderprognosen visar att minusgraderna är i antågande. Visst har det varit under nollan ett par gånger redan i november men nu ser det ut att bli längre köldperioder och mera ihållande.
Det är dags att flytta på purjolöken och gräva upp de sista rotsakerna. Inte för att de mår dåligt av vinter, nej det här är tåliga rackare, utan för att de blir så himla bökiga att skörda när de sitter fast i den frusna jorden under en halvmeter snö.
2017 var året då jag senast fick en purjolöksskörd som heter duga, och som var alldeles för stor för att ta in, frysa ned eller äta upp inom kort. I år händer det igen. 2017 hade jag dock fått tipset av… jag tror att det var Sara Bäckmo, att gräva upp purjolökarna försiktigt och gräva ner dem i växthuset i stället. Där blir det aldrig lika kallt och genomfruset.
Det var en riktig dunderhit. Därför har jag gjort det nu igen.
Purjolökarna är försiktigt uppdragna och ska nu flyttas…
…till växthuset! Här är jordbäddarna tömda från tomat-, gurk- och paprikaplantor och blir istället skafferi åt purjolöken. Det tycker jag är ett effektivt utnyttjande av växthuset.
Framåt februari när solstrålarna åter börjar värma i växthuset brukar de purjolökar som är kvar se lite vissna ut. Men det är faktiskt bara de yttre lagren. Skala av löken så hittar du frisk och fin lök inuti. Och i mars hoppas jag nästan att purjolöken är uppäten för då vill jag så spenat i jorden.
De rotsaker som också skördades idag var palsternacka, sommarmorot och rödbetor. Det var inte så mycket palsternacka att tala om. Dels har vi ätit ordentligt av den, dels blev inte skörden superstor i år. Sommarmorötterna var inte heller så många, kanske 20 stycken, vilket jag ser som en seger. Jag vill inte behöva lagra sommarmorötter, de ska ta slut ungefär nu eftersom jag odlar vintermorötter för lagringens skull.
Vintermorötterna sitter dock fortfarande kvar i jorden. Det brukar alltid sluta med att jag skördar dessa med spett så varför ändra på den traditionen?
Rödbetorna, eller snarare cirkel-/polkabetorna, brukar jag lagra i papperspåse i skafferiet som håller en riktigt bra temperatur så här års.
Dagens läckra recept är inte mindre än dillchipsbiffar. Vem kan motstå en rätt med det namnet? Receptet har jag fått av kokerskan Mona så de heter Monas dillchipsbiffar.
Naturligtvis är det inga chips inblandade men de två dominerande ingredienserna är potatis och dill vilket faktiskt resulterar i en chipsliknande smak.
Dagens teori är kopplad till två radioprogram/poddar och ett magasin. Eller ett välgörenhetsprojekt är det väl egentligen.
Jag lyssnar alltid på Meny i P1. Jag skriver ganska ofta om det men jag tycker att det nästan alltid är superintressant innehåll. Och i det senast avsnittet levererar Tengby & co återigen.
Vad sägs om titeln Fröer – början till så mycket mat? Återigen den starka kopplingen mellan odling, jordbruk och livsmedel. Du hittar programmet här.
Avsnittet innehåller en ganska lång intervju med Johnny Andreasson på Runåbergs fröer, firman där jag köper majoriteten av mina fröer. Inte bara för att det är bra kvalitet utan för den kamp de för mot drakarna. När det krävs dyra certifikat för att sälja fröer så går de små firmorna under. Och med dessa försvinner dessutom många kulturarvsorter och mångfalden av arter.
Här är det värt att nämna firman NordFrö som bara säljer småskaligt framtaget och svenskodlat frö och där transparensen är total. Man vet exakt på vilken gård fröet är odlat. Heder åt NordFrö. Gynna gärna dem!
Våra fröer är odlade i Sverige i småskaliga hantverksmässiga odlingar med miljövänliga metoder som inte bara skonar utan också stöttar och samspelar med insekter och mikroliv. Vi använder oss bland annat av täckodling och samodling och vill inte vara beroende av fossila bränslen i produktionen.
När vi ändå är inne på fröer så vill jag slå ett slag för Afrikagruppernas kampanj Rädda Fröerna. Tidigare hade de ett projekt som heter Fröaktionen vilket egentligen gick ut på samma sak; att stoppa den negativa utvecklingen för småskaliga, kvinnliga bönder i Afrika.
Jordens fröer håller på att försvinna. De fröer som finns kvar patenteras nu av kommersiella krafter i en oroväckande takt. Patenterande fröer kan inte sparas, delas eller säljas vilket drabbar kvinnliga bönder i södra Afrika allra hårdast.
När jag skrev om ett magasin ovan så menar jag Afrikagruppernas tidskrift Agera. Jag får Agera eftersom jag har stöttat flera av deras projekt. När jag läser Agera så får jag en fördjupad bild av situationen med patenterade fröer och det stora raset gällande arter som har pågått de senaste 100 åren.
Det finns flera sätt att stötta kampanjen Rädda Fröerna. Dels kan du skriva på en protestlista men du kan också köpa deras produkter. (Kampanjen är avslutad.)
Det här är inte bara en fråga om global rättvisa och rätten till försörjning och mat utan det är en ren jämställdhetsfråga då de flesta afrikanska småbönder är kvinnor.
I Afrika producerar de kvinnliga bönderna hela 90 % av kontinentens mat och bidrar till ungefär hälften av den globala livsmedelsförsörjningen. Kvinnliga småskaliga bönder sparar, delar och byter fröerna till några av våra mest betydelsefulla livsmedelsgrödor. De har bland annat hand om 75 % av världens totala utsäde av stapelgrödor som majs, ris, vete och potatis.
Dagens sista tips är en riktig höjdare. Genom att lyssna på Vegopodden får jag en hel del bra tips och idéer tack vare de gäster som intervjuas. Nu är inte Mattias som driver podden så himla bra på att intervjua, det är gästernas förtjänst att Vegopodden är intressant. Mattias gör ganska mycket för att lansera vegogrejen i Sverige, det är inte bara podden, så hans insats är viktig trots allt.
Nåväl, i senaste avsnittet hör vi Anna Richert från WWF, Världsnaturfonden, berätta om deras Vegoguide.
WWF har alltså sammanställt en förteckning över en himla massa vegetabilier och gett dessa gröna, gula och/eller orange prickar. Prickarna motsvarar i vilken utsträckning vi bör äta dessa produkter. Det kan handla om allt från odlingsförhållanden, frakt, jordmån, vattenbrist och tillgång.
Så med avstamp i Vegoguiden vill jag uppmana er att hålla igen på dadlar, mandlar och hasselnötter i jul. Varför? Läs WWFs Vegoguide och fatta läget.
WWF har även gjort en kött- och en fiskguide. I dessa finns det också gröna och gula prickar men inga orange utan röda. Varför? Jo för att den röda signalfärgen säger TVÄRSTOPP till vissa animaliska produkter. Och även om det finns vissa vegetabilier som alla borde sluta äta omedelbart (papaya) så får den ändå bara orange prick eftersom det alltid är bättre att äta vegetabilier än kött.
Här är en länk till köttguiden. (Det finns inte ett enda bra skäl till att äta ett gram nöt- eller lammkött över huvud taget.)
Här är en länk till fiskguiden. (Det är mycket tätt mellan de röda prickarna här. Mycket tätt…)
Och hur kan sojabönan få grön prick? Denna omdebatterade och omdiskuterade lilla baljväxt. Jo! Därför att det problematiska med sojabönsodling är att 90% går till djurfoder och bara 10% till människomat. Om vi bara odlade 10% av alla sojabönor så skulle det vara helt oproblematiskt.
Drick nu glöggen med någon enstaka ekologisk mandel eller låt helst bli helt och hållet. För den goda gärningens och solidaritetens skull.