Vad ska man odla? är en fråga som jag får då och då. Det du vill äta brukar jag svara. Så man kan faktiskt undra varför jag odlar chili. Jag är verkligen inget stort fan.
Det finns mild chili, Padrón är en god sort, men för en chiliälskare räknas den nog knappast. Man kan också använda små mängder av en het chili och få lagom styrka på maten men om det blir too much så tycker jag att chilin kväver alla andra smaker. Ja alla intryck över huvud taget. Jag blir i det närmaste på dåligt humör om maten är för stark. Så himla bortkastat liksom.
Men. Jag har en sambo som är väldigt förtjust i chili och jag tycker att odling är kul så tillsammans är vi en skaplig kombo.
Efter många års experimenterande och misslyckanden så har jag i år satt chilifrön med större kunskap i bagaget än någonsin. Bara det att jag sådde dem redan den 10 januari tyder på en gnutta intelligens.
Dessutom har de fått kuvös och riktigt varma förhållanden. I rummet där sådden står skruvar jag på elementet rejält när jag inte är där. Och när jag ska vara i rummet så ställer jag krukorna på mormors gamla värmedyna. Och skruvar ner elementet för att inte svimma.
Det ultimata vore nog att de stod på mormors värmedyna hela tiden men jag litar inte riktigt på elektriciteten i denna säkert 60 år gamla trotjänare. Vilken dag som helst kommer den att börja ryka och då vill jag vara i närheten. Det kanske är läge att investera i en modern värmematta avsedd för kräsna fröer. Man behöver faktiskt inte betala mer än 350 kronor för en bra. Lyckosten med golvvärme har redan lösningen klar.
Drygt 60 fröer sådde jag. Dels för att jag räknar med att högst hälften gror, dels för att det alltid går att sälja chiliplantor. Jag har dessutom lärt mig att de starkaste ofta är de kräsnaste och från 2016 års sådd har jag en liten planta Trinidad Moruga Scorpion som tiden till trots bara är 15 cm hög. Alltså nu snackar vi långsam tillväxt.
Inte mycket till planta trots att den snart är ett år gammal. Som jag har daltat med denna.
Vi kan jämföra med Matchbox, en inte alls lika känslig – eller het – planta som i dagsläget är 50 cm och har gett fin avkastning sedan i augusti. Den har dessutom fått vara pionjär i mitt första försök att övervintra chiliplantor inomhus. Tillsammans med en kompakt liten Basket of Fire har de tagit plats på finaste fönsterbrädan hela hösten och vintern.
Matchbox får en rotblöta.
Basket of Fire är en kompakt och buskig planta som aldrig blir mer än 25 cm hög men ger många frukter. Bra för den som har ont om utrymme. Denna var vår enda köpeplanta förra året.
Det lär vara så att en övervintrad chiliplanta ger en extra stor skörd året därpå. Och det är klart, den är ju färdigvuxen och klar när årets sådd knappt har grott.
Nåväl, av sådden från den 10 januari har ett endast frö grott. Än så länge är det bara 1,5 cm Jamaica Bell som sticker upp och det vore väldigt roligt om den överlevde eftersom det är en annorlunda chili. Och övriga fröer är långt ifrån uträknade, nej de har god tid på sig att gro.
Att ta egna frön på sin skörd är något som jag är dålig på (men förstås vill utveckla) men på chili gör jag det alltid. Förmodligen för att det är så enkelt.
Och att lagra chili är också enkelt. Det enda som är svårt är att äta dem.