Det är riktigt mörkt nu. Nästa vecka är årets mörkaste och sedan vänder det under julaftonsveckan. Håll ut!
I Getingedalen faller det ändå lite snö då och då. Visserligen smälter det snart bort men de korta stunder när vi har ett tunt snötäcke är det ljust och fint. Däremellan är det ganska geggigt och jag är glad att vår hund är korthårig.
En ljusglimt i detta kompakta mörker med inslag av pandemiöken var de två stipendier som jag har hunnit få sedan jag skrev senast. Skam den som ger sig.
Det är alltså pengar som jag har rätt att söka i egenskap av kulturarbetare och nu var det antingen min tur eller också hade jag äntligen ett vettigt ändamål.
Det här hör inte till trädgårdsbloggen över huvud taget men det påverkar skrivandet indirekt. Tyvärr kommer jag att ta en bloggpaus under januari-april 2021. Mitt under den intensiva försäsongen med inköp av frö, uppdrivning av plantor och förberedelser i bäddarna kommer jag inte att skriva en rad.
Dålig tajming kan tyckas men det är en prioriteringsfråga. Den 10 april har jag vernissage på en separatutställning och jag behöver fokusera på den. Att skriva en blogg tar mer tid än man tror. Jag går och fnular en hel del på mina inlägg, samlar material, redigerar foton, letar länkar och redigerar textstycken. Jag vill lägga det åt sidan ett tag.
Men: Jag finns på Facebook och Instagram. Sök på Getingedalen och du skall finna. I dessa forum kommer jag att lämna spår.
Dessutom: Det finns material från föregående år och så stor variation blir det inte. Januari 2017 eller 2019 kunde lika gärna vara januari 2021. Särskilt för den med dåligt minne.
Idag tänkte jag berätta om en artikel, två fröfirmor och årets skörd av rosmarin.
Min pappa gjorde mig uppmärksam på en artikel i NA förra veckan med rubriken
Trädgårdstäppan kan förlänga livet
Nauroarkitekt Annika Brommesson menar att
människor rör sig mer, håller sig friskare och bevarar sina kognitiva förmågor långt upp i åren om de har tillgång till en trädgård utanför tröskeln
och
Att så frön som blir plantor, /…/ att dela perenner och plantera nya, kompostera och gödsla ger sammanhang och mening. Naturen kan inte skyndas på och det ger ett lugn men också förväntan. Här kommer signalsubstansen dopamin in. Den gör så att vi känner oss uppiggade, förväntansfulla och vill ha mer
Jag tror stenhårt på detta. Det finns till och med forskning som jag har hänvisat till tidigare som bekräftar det. Men den forskning som Annika Brommesson åberopar hänger liksom i luften. Inga källhänvisningar var jag än söker.
Core Neuroarkitektur, vilket verkar vara Annikas firma, samarbetar med en himla massa relevanta forskare enligt hemsidan men… vilka då? Och vad har de kommit fram till?
Jag kanske är känslig och petig men fusk förekommer och jag vill ha en källa. Och Neuroarkitektur var en ny arena för mig. Fast det känns som ett spännande område; att skapa platser och miljöer för välbefinnande och hälsa. Och trädgården är verkligen en sådan. Iallafall för mig.
Det är verkligen dags att fundera på vilka fröer jag ska handla till kommande säsong. Det innebär en inventering av befintlig frölåda och en genomgång av aktuella kataloger och nätbutiker.
Nytt för denna säsong är att Runåbergs hemsida är förnyad och har några nya funktioner. Det här är fröfirman nummer 1 för mig så det ska bli kul att djupdyka i den så småningom.
En annan nyhet är det som har hänt Lindbloms Frö! Stackars Leif Lindblom vars frölager brändes ner för ett år sedan orkar inte längre. Men han har hittat värdiga övertagare av verksamheten och de kommer att driva den vidare i Leifs anda med certifierade, obetade och ekologiska fröer.
Rosmarinen skördades för en månad sedan (Här är det skönt med en blogg som håller reda på saker åt mig. Den 11 november skrev jag om rosmarinskörden!) och därefter har den legat på tork. Idag tog jag tag i de fnösktorra grenarna och repade av de aromatiska bladen. Eller barren.
Så här såg det ut för en månad sedan.
Här har rosmarinen legat sedan dess.
Att repa blad av torra stjälkar är ett snabbt jobb.
Egentligen vill man se vad burkarna innehåller, glas är en väldigt fiffig uppfinning, men örterna mår sällan bra av ljus. Och helst ska allt stå kallt också så det spelar ingen roll hur snygg burk man har när den står längst in i ett skafferi.
Rosmarin är en dryg ört. Alltså i bemärkelsen räcker länge. Den har en kraftig smak och kan lätt ta över så man får använda den med försiktighet. Till rostad potatis och på en focaccia är den dock perfekt.
Ambitionen är att skriva ytterligare tre inlägg i år; den 16, 23 och 30 december så det blir säkert en hel del jul- och nyårsmat innan jag tar en paus.
Nu tar vi sikte på ljuset hörrni.