Kål, bönor och jordtäckning

Härmed avslutas fina september. Ingen frost i sikte och tillräckligt varmt och fint för att många grödor ska kunna stå kvar i krukor och trädgårdsland.

Gurkan kastade dock in handduken i veckan. En vacker dag var hela plantan död men fyra fina gurkor kunde skördas. Dessa ska picklas eftersom det var en sådan gurksort.

Jag lovade bönor, kål och halm i dagens inlägg så det ska ni få.

Efter en riktigt seg start så kom det dock lite bönor. Jag fick sätta nya frön i flera omgångar trots noggranna temperaturmätningar av jorden. En sort kom inte alls.

Borlottibönan ska vara en kokböna så dessa ska sprättas och skalet ska bort. Nu blir det inga mängder av denna så någon lagring är det inte tal om. Vi snackar 1-2 måltider. Bättre än noll.

Hej där under!

Ingen sommar utan rosenbönan Prizewinner. Dels klättrar den så fint, dels är blommorna så vackra, dels är bönorna så goda.

Antingen skördar man dessa vid cirka 15 cm eller också väntar man till de är 40-50 cm och tar hand om innehållet. Vid denna längd är skidorna så grova att de kan upplevas oaptitliga. Fast om man hackar upp dem i småbitar och steker i lite vitlök och smör så tycker jag att de blir allt annat än oaptitliga.

Villig klättrare och vackra blommor. Och bönor förstås.

Rosenbönor har en tendens att bli många. Tacksamt.

På kålfronten satsade jag på två sorter; palmkål/svartkål och brysselkål. Eller rosenkål som jag hädanefter ska försöka kalla den istället.

2016 blev ett riktigt kållarvsår men Turex har varit min bästa vän och har funkat superfint mot larverna. (Här skrev jag mer utförligt om Turex.) Svartkålen kan man börja skörda mitt i sommaren och om man är smart så skördar man bladen underifrån. Plantan fortsätter nämligen att växa hela hösten och då får man ny kål hela tiden. Den kan bli meterhög.

Rosenkålen har varit lite långsam och i mitten av oktober kommer den att sluta växa så det kanske blir små kålhuvuden på årets julbord. Även om tillväxten avtar snart så lagras den bäst i trädgårdslandet. Några minusgrader är ingen match för rosenkål, tvärtom, den bli bara godare då.

Lite för tätt planterad palmkål. De understa bladen har en tendens att bli gula. Inget ljus.

I varje bladveck kommer de små pärlorna… Eventuellt är även rosenkålen lite för tätt planterad. Det kan vara orsaken till den långsamma tillväxten.

På bilden med palmkål kan man se att jag har lagt halm på jorden. Ett projekt som jag äntligen tog tag i. Men varför?

Bar jord är ingen hit. Du hittar aldrig bar jord någonstans i naturen. Bar jord innebär näringsflykt och erosion. Regn och snö lakar ur din jord och kan dessutom göra den alldeles för kompakt. Bar jord är kall och torkar ut väldigt snabbt.

Här har jag skördat lök och fänkål men rosenkålen står kvar. De tomma jordytorna täcks med halm.

Med en täckt jordyta så håller du fukten. Snö och regn gör inte samma skada. Maskar och mikroorganismer i jorden blir lyckliga och börjar genast bryta ner ditt täcke. De luckrar jorden och tillför ny massa. Fröogräs får inte fäste och det blir för mörkt för rotogräs att gro. En viss isolering tillförs också.

När sista skörden är utförd så gör jag från och med nu på två olika sätt. Om det fortfarande är lite tid kvar av hösten så sår jag någon köldtålig gröda eller en fånggröda. Fånggrödan består av olika lämpliga växter, ofta med långa rötter, som suger i sig den kvarvarande näringen och binder denna till sina växtdelar och rötter.

I den här lådan odlade jag potatis. I den bortre änden satt det tidig potatis så där hann jag så en omgång spenat som kommer fint. I mittendelen lade jag all potatisblast och av den är det bara 1/3 kvar nu. Maskarna har jobbat på bra. I den främre delen har jag sått en fånggröda som tar hand om den kvarvarande näringen.

Innan vintern slås fånggrödan av och myllas ner grunt i jorden. Där ligger den och förmultnar och bildar både näring och jordmassa.

Om det är för sent för att så något över huvud taget så täcker jag jordytan. Det kan vara allsköns kompostmaterial; löv, grenar och bortrensat, huvudsaken att det är friskt och att det inte fröar av sig. Då jag inte har tillräckligt med sådant bös så kompletterar jag med halm. Åtminstone ett lager på 30 cm, gärna mer, krävs för att kunna dra fördelarna av täckningen.

I mina tomatkrukor lägger jag alltid bortklippt och rensat material. En del går ner i jorden som näring men framför allt ligger det som ett isolerande täcke och håller jorden fuktig. Maskarna är också nöjda. För att dessutom ge jorden näring så täcker man med 10-15 cm färskt gräsklipp. Det är en oslagbar näringskälla.

Rödbetorna har fått sällskap av lite isolerande halm. Inget ogräs får fäste här.

250 kg halm kan användas till mycket. Och räcker länge.

Den där balen kommer att räcka länge. Långt ifrån allt kommer att nyttjas i år men även om den blir lite vinterskadad så är den fortfarande användbar nästa säsong.