Idag tänkte jag bjuda på lite bakslag, irritationsmoment och motgångar. Det är lätt att fotografera snygga vyer, vackra färger och aptitliga grönsaker. Men med sådana bilder känns det som om jag inte berättar hela sanningen. Allt går inte skitbra hela tiden. Nej verkligen inte.
Däremot så har jag blivit ganska bra på att inte deppa över det. Shit happens och man får glädjas över det som funkar i stället.
Dessutom vill jag prata biokol. Detta med anledning av ett inslag i senaste avsnittet av Odla med P1.
Ett äppelträd. Visserligen välmående, kanske i behov av en beskärning, men det finns inte ett enda kart. Fruktträden gapar ganska tomma i år, det var väl tajmingen med temperatur, blomning och pollinering som sket sig.
Vad sägs om den här sorgliga synen då? En skuggmorell som visserligen aldrig har gett särskilt mycket bär men som bara mår sämre och sämre. Närheten till granhäcken är mycket sannolikt en orsak till trädets illamående. Jag kommer att skriva mer om Allelopati nästa vecka.
Jag som var så pepp på svartrot. inte bara en god rot utan även en ätbar blast som kan bli perenn om man låter bli att skörda roten. Hurra tänkte jag som samlar på ätbara perenner. Fröerna sattes intill piplöken så att jag samlar den perenna köksträdgården på ett ställe. Men händer det något då? Nä. Det vill inte gro.
Ser ni sallaten? Det som brukar vara så enkelt vill inte längre växa hos mig. Nu har jag sått ny sallat, i finjord i en kruka i skuggan och den verkar må bra men att så en rad med simpel sallat i ett trädgårdsland verkar inte funka längre. Det ska daltas.
Antingen växer det inte alls eller också växer det för mycket. Här växer det piplök, jättefint, men det växer också en herrans massa jordärtskocka. För många år sedan flyttade jag odlingen av jordärtskocka härifrån. Tror ni att det växer på nya platsen? Nej, den vill tydligen trängas och krångla bland piplöken.
En del kål mår bra så den här bilden är inte signifikant för hela kålodlingen. Men en tredjedel äts av minisniglar, jordloppor och nu såg jag de första kålmalslarverna. Dagliga kontrollrundor krävs för att få behålla kålen.
Ynklig utdelning av palsternackor i år. Den nedre är en av få som grodde i första sådden. De två övre kommer från en kompletterande sådd som kan ha varit för sen. Skamligt.
Man ska vara glad. Jag har väldigt många plantor purjolök i år, det är roligt, men de är så löjligt små. En del är tunnare än gräslök och de växer för sakta.
Pak Choi och Tat Soi. Ha. Gick i blom innan de hann bilda ett enda blad.
Solcellsbevattningen som vi har i växthuset, och som har gått som en klocka i två år, trilskas. Den måste startas manuellt, eller snarare munuellt, eftersom den måste sugas i gång varannan timma. Vad är då vitsen liksom?
Vi övervintrade endast två chiliplantor, Black Pearl var för vacker för att kasta på komposten. Efter omplantering har de sett ut så här. Definitionen av en fallen skönhet.
Vad är problemet med tre flaskor kombucha kan man undra. Jo! Jag har tydligen gjort någon B-kombucha hittills och det är också den metod som jag har gjort reklam för. Den smakar visserligen gott men är inte alls så full av näring som ryktet säger. En riktig, och näringsrik, kombucha görs lite annorlunda och går inte att slarva ihop. Kombucha är inget skyddat varumärke så vem som helst kan kalla nästan vad som helst för kombucha. Som upplagt för lurendrejeri. Smaksättningar från vänster: myntablad, fläderblom och klassiska chaikryddor. Den som vill lära sig äkta kombucha går med i Kombuchaklubben på Facebook.
Och så knotten. Visserligen har vi en maskin som tar udden av svärmarna men en vindstilla dag strax efter ett regn spelar det ingen roll hur många maskiner som surrar. Jag har lärt mig att leva utomhusliv under dagarna och tillbringa knottkvällarna inomhus så här års. Att leva luststyrt får man göra andra tider på året.
Nu över till biokolen!
Jag har skrivit om biokol förut, bland annat här och här men efter att ha lyssnat på senaste avsnittet av Odla med P1 (Tysk trädgård i Dalarna) så fick jag lära mig något nytt!
Tungmetaller finns naturligt i våra jordar och tas upp av träden. Att vedaska innehåller ganska stora mängder tungmetaller, i synnerhet kadmium, är känt sedan några år. Aska har tidigare använts som gödning och för att hålla vissa skadedjur på avstånd men nu rekommenderas det inte längre.
Då blev jag fundersam på om det var okej att använda biokol eftersom det också kommer från träden. Det borde ju också innehålla kadmium i så fall.
I programmet intervjuas Holger Kirschmann, han är professor vid SLU i växtnäringslära och markvård. Han berättar att aska innehåller kadmium i en lättlöslig saltform medan kadmium i kol är hårt bundet. För att höra den kemiska förklaringen till hur det funkar bör du lyssna på programmet.
Kol (Biokol) är ett stabilt material som bryts ner 1% varje år. Det tar alltså 100 år att bryta ner en bit kol. Eftersom tungmetallerna sitter fast i kolet så bryts de ner i samma takt. Risken för att dessa tungmetaller ska orsaka skador är i princip obefintlig säger Holger.
Tvärtom så kan faktiskt biokolet sänka halterna av tungmetaller i jorden (om de skulle råka finnas där). Överlag är organiskt material i jord bra på att binda tungmetaller till sig, det kallas för fastläggning. Kolet kan inte sanera en jord men det kan oskadliggöra den genom att göra tungmetallerna otillgängliga för växterna.
Avslutningsvis vill jag berätta varför biokol i jorden är så himla bra (förutom att binda tungmetaller):
Markstrukturen blir mer porös vilket är gynnsamt för växternas rötter.
Biokolet binder vatten vilket ökar markens vattenhållande förmåga.
Dränks biokolet i näringslösning innan det sprids i marken så blir det ett magasin av växttillgänglig näring.
Kol i botten av min komposttunna samlar upp lakvatten och är näringsmättad när jag ett år senare sprider denna i min jord. Jag köper ren kol utan kemikalier från närmaste kolmila. Här i Bergslagen brukar de vara ganska vanliga.
Och den här boken är kalasbra för den som vill fördjupa sig i ämnet.
Det är värt att notera att Kirschmann är ekokritiker. Eller var. De texter han har författat har några år på nacken så jag hoppas att den moderna forskningen har slagit hål på hans teorier.
Nästa inlägg får nog bli av det positiva slaget. Det är ju mycket som växer fint trots allt.
Comentários