Idag tänkte jag frångå det ätbara och fokusera på det vackra. Jag tyckte att det behövdes i detta gråregniga tillstånd som råder utomhus. Alla årstider har sin charm och hösten bjuder också på färgprakt, ofta i en specifik färgskala.
Jag älskar blommor. Men jag älskar grönsaker ännu mer. Mitt fokus har förflyttats och jag prioriterar det ätbara. Men perenna växter kräver inte så mycket skötsel, de bara finns och jag njuter.
Här kommer några höstfavoriter. En del är ettåriga och frösådda men de är också ätbara. Nytta med nöje.
Jag fick en höstsyrén av mina föräldrar för många år sedan och den tog jag gladeligen emot eftersom den redan stod på min önskelista. Helt grymma och stora hortensialiknande blommor som börjar i gräddvitt men övergår i svagt rosa. Den står intill en körsbärsbenved som jag helt sonika unnade mig själv eftersom den får så fin höstfärg och jättehäftiga fröställningar.
Så coola hängen!
Hortensian är en känslig perenn som bor i en stor kruka som flyttas in i växthuset på vintrarna. Det tog ett par år innan den började blomma men nu får den dasslocksstora rosa blommor varje sommar. Dessa bleks på hösten till en blekrosa/gräddvit färg. Alltså motsatsen till höstsyrenen.
Hortensian flyttade hit I form av en present till min sambo som fyller år i juni och nästan alltid får någon växt på sin födelsedag.
Min granne, trädgårdsmästaren Marita, fick tre bukettaplar över en gång när hon satte en häck åt en kund. Vi fick dem och planterade buskarna kring en ful vajer som håller en elstolpe på plats. Det ångrar vi inte. På försommaren är den översållad av vackra vita blommor och nu får den klarröda bär, hur många som helst. Ätbara? Ingen aning faktiskt.
Bukettapel i september.
Så här ser den ut i juni.
Bland de ettåriga blommor som jag brukar odla så är nästan alltid krasse en av dem. Den här heter Alaska och har vitbrokiga blad och blandade blomfärger. Den älskas dock även av larver vilket blev ett bekymmer på försommaren. Jag vet inte hur många larver jag klämde ihjäl och en dusch med Turex blev det också men till slut så hade jag kämpat bort all ohyra och krassen fick en fin höstblomning. Den här är inte bara ätbar, den är god också. Och fröställningarna som kommer senare är starka som pepparrot och goda att pickla.
Äntligen fick Alaska vara ifred och växa till sig.
Vedboden har också en blomlåda med krasse och några ringblommor, båda ätbara. Jag gillar ringblommor men de har en tendens att fröså sig och vara överallt så jag försöker att begränsa dem till en låda.
I år köpte jag en påse frö till rosenskära så vi hade en fin kruka med meterhöga rosenskäror vid altanen. Detta är till svärmors minne som gick bort för ett år sedan. Förutom rosor var detta hennes favoritblomma. Jag förstår henne. Ätbar? Ingen aning.
Jag brukar kasta ner lite ringblomsfrö bland grönsakerna, det är så fint att kombinera till exempel kålblad med blommor. Men, som jag skrev ovan, en gång ringblomma, alltid ringblomma. I år har jag istället satsat på blåklint. Den sprider sig inte lika lätt, har en fantastiskt blå färg och är ätbar. Smakar typ ingenting men den är vacker att toppa en sallad eller dessert med.
Blåklint mellan broccoli, fänkål och squash. Där gör den sig bäst.
Jag torkar blåklinten, den behåller sin intensiva kulör även i torrt tillstånd. Jag rycker av de blå kronbladen och lägger i en mörk burk för att sedan dekorera olika rätter med.
Vad är vackrast i din trädgård på hösten?