Jadå!
Det där regnet som jag önskade mig kom. Återigen fylldes våra tunnor och tankar. Jordarna fick en rejäl rotblöta. Men. Det har gått så långt att det är svårt att stoppa förfallet nu. Ännu en gång har jag decimerat antalet produktiva kvadratmeter.
I förra inlägget skrev jag att vi hade påbörjat installationen av ett litet solcellsdrivet bevattningssystem. Nu är det avslutat och det droppar på riktigt bra. Jag kommer att ägna ett helt inlägg åt detta om ett par veckor.
En tunna fylld med härligt regn förser hela växthuset med vatten tack vare Irrigatia.
I dagens inlägg tänkte jag fördjupa mig i årets tomatodling. Bland annat för att det är en av de få odlingar som går bra. Jag tror att det beror på att alla tomater odlas i någon form av behållare, låda eller stor kruka. Det är lättare att punktbevattna ett slutet kärl än ett friland där vattnet försvinner åt alla håll.
Jag odlar alla min tomatplantor från frö och vissa år gror det bra men andra år gror det jättebra. Tomater är lätta.
Och det som sedan utgör årets odling är helt enkelt styrt av vad som grodde det året. I år var det ovanligt få småtomater som grodde, därför har jag ovanligt mycket stora tomater och biffstorlekar i år.
Precis som jag antydde för en vecka sedan så mognar tomaterna med ketchupeffektliknande hastighet. När en börjar ändra färg så kommer alla andra snart efter. Se förra veckans bild nedan.
I maj, när jag planterade ut de små ynkliga plantorna, kunde jag förstås inte ana att sommaren skulle bli så extrem. I år hade alla tomater kunnat växa utomhus. Min planering var att sätta frilandstomater efter varma västerväggen utomhus och känsligare sorter i växthuset.
Utomhus växer således två Stone Ridge, två Sibirjak, två Tiny Tim och en Principe Borghese. Den sistnämnda är egentligen ingen frilandstomat för vårt klimat men det har som sagt inte varit något problem i år.
Tiny Tim råkade bli de enda småtomaterna i år.
Några få tomater har fått pistillröta, jag nämnde även det för en vecka sedan, men de är i minoritet och är en effekt av torkan.
I växthuset satsade jag på flera olika lagringsdugliga vintertomater, bland annat en Piennolo, en Ponderosa, fem Principe Borghese och två som helt enkelt heter Vintertomat. Dessutom har jag tre plantor Brandywine, två röda och en gul. Den sistnämnda är långt ifrån någon lagringsduglig vintertomat, det är istället en smakrik biff som ska ätas färsk.
En gul Brandywine från förra året.
Överst: Principe Borghese. Underst: Brandywine. Detta är från årets skörd.
Vintertomaterna ska alltså gå att lagra i rumstemperatur väldigt länge. De har ett tjockare skal och är kanske inte riktigt lika smaskiga som till exempel Brandywine men har andra förtjänster istället. Det blir första gången som jag kommer att testa detta. Vi får se om jag får tillräckligt mycket tomater för att kunna lagra dem. Risken är att de äts upp.
När jag väljer sorter så är det lite olika saker som styr. Dels kan jag ha fått fröer av någon, dels har jag läst om en sort som verkar god. Det kan också vara egna erfarenheter av en lyckad skörd eller en bra smak som får mig att odla dem igen.
Tomatfröer går att lagra under lång tid och det är skapligt enkelt att ta egna fröer på sin skörd. Det krävs dock att sorten är äkta och ingen hybrid (F1). Sådant ska stå på fröpåsen. Man kan ta fröer från köpetomater också men då har man ingen koll på just detta. Hybrider ger också frukt men man vet inte vad det blir.
När jag skriver nästa gång har jag flätat min vitlök och återigen behandlat kålen med Turex. För en stund sedan hittade jag alldeles för många larver för att kunna slappna av. Det är min kål.
Låt bli.
Comments